Jag yttrade orden: Nä, nu ska jag ta tag i det här igen och börja gå till & från jobbet... Vad jag inte tänkte på var att bilen hörde detta och givetvis kände sig sviken, att jag inte behövde den gav ju såklart en reaktion och även om det inte var hjärtat som brast så var det bränslepumpen (eller möjligtvis tändkasseten, läkarna hoppas kunna ge svar på tisdag). Ett stopp på motorvägen är ju inte mycket att gå igång på... att det är när man är på väg in till ett stort evenemang med barnen och tiden tickar iväg gör ju att man ler så ansiktet håller på att klyvas på mitten...
Jag kan bara återigen konstatera att människorna i min omgivning är helt underbara! Skjuts till evenemanget, bilen bogserad till verkstad och skjuts hem fixas... Det finns inte ord (och inga pengar heller :P) som kan visa hur stor min tacksamhet är...
Nu är det lååååååååång vecka igen, barnen är hos sin mor. Kanske kan det innebära att jag tar mig i nackskinnet och hystar iväg mig till gymmet... Det vore ju lite bra iaf...
Nu ner till fantastiska C och mysa :)
So long!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar